Tillbaka till Historiemenyn
Uppdaterad 2013-12-17
Denna sida påbörjades våren 2008 och är
under ständig uppdatering

Du är hjärtligt välkommen med synpunkter och rättelser!
Skicka oss en e-post - klicka här

Text: Bengt Ekstöm, Rune Johansson
Kartor: Kurt Fränkel
Bilder: L. Frasse Franzén
Webbredaktör: L. Frasse Franzén

INLEDNING TILL HISTORIA OM
VEGEHOLMS LJUNG

Om man tar klivet från det bebyggda området KULLTORP och går i sydvästlig riktning, kommer man ut på godset Vegeholms mark. I dag drivs där en gräsmatteodling, vad som drivs där i morgon vet ingen, kanske bebyggelsen fortsätter söderut. Förr kallades området för Vegeholms Ljung och sträckte sig ända ner till Sibirien. Sydväst ut gick den ner till Vegeå, ett avstånd om 2,5 kilometer. Hela området var förr helt öppet, ingen skog, ingen järnväg. I stället bedrevs här jordbruk. Ljungen var indelad i ett antal arrendegårdar, vilka hörde till godset Vegeholm. Området var således bebyggt, befolkat och brukat, folk fick sin utkomst ur den magra jorden. Det krävdes mycket och hårt arbete, men man klarade sig.
Ingen led nöd.

De som bodde på Ljungen hörde till Strövelstorps socken, kyrkan låg 8 kilometer bort för söndagens gudstjänstbesökare. Barnen gick i Vegeholms skola, det byggdes en bro över Vegeå, för att barnen skulle slippa gå alltför långt. Godset betalade lärarnas löner och höll med lokaler och bad en gång i veckan för barnen.

Det finns kanske någon läsare av detta, som har egna eller hörda minnen från detta område. Hör i så fall gärna av er. Har Du något fotografi från Ljungen är Du alldeles extra välkommen, att höra av Dig! Av frekvensen av fotografier att döma, var det glest med lyxartikeln kamera på Ljungen!

Men nu tar vi steget ut på Vegeholms ljung!


LÄNGS VÄSTKUSTBANAN
UT PÅ VEGEHOLMS LJUNG

Se här karta Häradsekonomiska kartan 1926 - 1934 och terrängkartan 2010

Syftet med denna uppsats är att presentera historiken avseende Västkustbanan,skogen och arrendegårdarna inom området SJÖHUSEN (SIBIRIEN) - KULLTORP - längs KULLAVÄGEN söderut till VEGEÅ - VEGEÅ ut till SKÄLDERVIKEN, med tillägget att järnvägen kommer att behandlas ända till Ängelholms järnvägsstation. Sjöhusen och Kulltorp kommer inte att behandlas, eftersom de beskrivits i särskilda relationer. Området Vegeholms Ljung är just det område som definierats ovan, liksom Ängelholms Ljung var dagens Södra Utmarken och Epadalen. Vegeholms ljung ägs av godset Vegeholm sedan åtskilliga hundra år.


"Västkustbanan"


Bilderna tagna 2008-04-21

 
 


Banvakstuga nr. 522 Vegeholm

År 1882 bildades i Helsingborg ett privat bolag, Skåne Hallands Järnvägs AB, med 1,5 miljoner kronor i aktiekapital. Avsikten var att bygga en järnvägslinje från Helsingborg norrut till Ängelholm och vidare över Hallandsåsen till Halmstad. Till järnvägen anslöts en bana från Höganäs, via Kattarp till Åstorp, främst avsedd för koltransporter. Den store tillskyndaren och initiativtagaren till projektet var konsul Petter Olsson på Rögle. En stationsbyggnad uppfördes i Helsingborg vid hamnen, Färjestationen, numera en nöjeslokal. Järnvägsförbindelsen mellan Helsingborg och Halmstad invigdes för trafik 1885. Andra bolag förlängde linjen norrut, till Varberg och Göteborg. År 1888 kunde man därför resa med tåg hela sträckan mellan Helsingborg och Göteborg. Staten löste in hela banan 1896. De första femtio åren drevs tågen med ånglokomotiv. Hela sträckan mellan Helsingborg och Göteborg, Västra stambanan, elektrifierades 1933 - 1937.

Den man som hade ansvaret för utbyggnaden Helsingborg - Halmstad hette Hans Aron Sjökrona och föddes 1825 på gården Gustavslund nära Ramlösa i Helsingborg. Han var son till överjägmästare Johan Sjökrona och hans hustru Lovisa Falkman. Johan Sjökrona ägde Vegeholm 1846 - 1871. Hans Aron var således en bygdens son. Han var utbildad kavalleriofficer, blev överste vid Skånska husarregementet, K 5, tog avsked och blev verkställande direktör för Skåne Hallands Järnvägs AB. Han var även ordförande i Helsingborgs drätselkammare och dog på Eneborg i Helsingborg 1898.

När denna järnväg projekterades blev det många och hårda förhandlingar med berörda markägare. Förhandlingarna gällde både dragningen, mark för själva järnvägen och inköp av mark för ett stort antal banvaktstugor. När det gällde sträckningen över Vegeholms Ljung handlade det om Vegeholms mark och ny ägare till godset var sedan 1871 Robert Gravenhorst Lövenstierne. Norr om Vegeholms ljung var det Kronan (Kronoskogen) och Ängelholms stad som ägde marken.

När man studerar kartorna över järnvägens sträckning finner man, att över Vegeholms Ljung har Skåne Hallands järnvägs AB bara köpt mark för själva järnvägen och banvaktstugorna. Men när man kommer in på området norr därom, ungefär i höjd med dagens Majsgatan, börjar området på ömse sidor om rälsen och järnvägsbanken att successivt öka i bredd, för att inne på stationsområdet nå sin maximala bredd. I terrängen kan man tydligt se områdets bredd, eftersom den markeras med stengärdsgårdar.

Inom det behandlade området fanns det tre banvaktstugor, av vilka endast en återstår idag. Denna stuga med benämningen Bv. nr. 520 Västra Kronoplanteringen. Den är belägen närmast järnvägsstationen och utmed den ursprungliga "Sibirien"-vägen, d.v.s. förlängningen av Sandåkragatan på andra sidan om Västersjögatan. 1919 gjordes en tillbyggnad varvid stugan delvis försågs med valmat tak vilket gör att den skiljer sig utseendemässigt från övriga längs banan belägna stugor.
Jonny Bladh tjänstgjode som reperatör, banvakt och förste banförman under 40 år innan han gick i pension 1974. Familjen Bladh flyttade in i stugan 1954 efter att Jonny tidigare tjänstgjort som banvakt i Rögle.
Vägen ner mot "Sibirien" var under en tid försedd med grindar och därefter med ljud- och ljussignaler innan järnvägsövergången avstängdes. Under en period från 1983 till 1991 låg järnvägstrafiken mellan Kattarp och Ängelholm nere.
Tidigare banvakter som tjänstgjort och bott i denna stuga är bl.a. Lindström, Ernst Bengtsson, Hammarlind (1938-1944) och Erik Berg (1944-1954). Såväl Hammarlind som Berg byggde hus i Epadalen dit dom flyttade efter sina år som SJ-anställda.
Bv. nr. 520 bebos idag av Maja Bladh, änka efter den tidigare SJ - anställde Jonny Bladh. Makarna Bladh friköpte stugan från SJ 1983.
En andra banvaktstuga byggdes 1903 och låg vid vägen tvärs över dagens gräsmatteodling. Detta var vägen till och från byn Sjöhusen. Denna stuga hade benämningen Bv. nr. 521 Ljungen. Den förste kände banvakten här hette Thelin som eftertäddes av Johannes Victor. Victor tjänstgjorde en period under 1930-och 1940-talet efter att tidigare ha varit banvakt i Rögle, där familjen bodde i en banvaktstuga som låg i närheten av Rögle gård. Den stugan är idag riven sedan länge. Efter honom bodde i Ljungen-stugan personer utan anknytning till järnvägen i stugan. Först i raden att flytta in hette Elif Wester som kom dit 1948. I mitten av 1950-talet bodde Ernst "Barberare" Andersson (av många Ängelholmare välkänd frisör) i stugan. Han efterträddes i sin tur 1964 av sin bror Sven Andersson, som bodde här några år, innan stugan revs i början av 1980-talet, och marken återköptes av Vegeholms gods.
Den tredje banvaktstugan låg nere vid Vegeå, där järnvägen korsade Kullavägen i markplan. Denna stuga hade benämningen Bv. nr. 522 Vegeholm. Den ende kände banvakten här hette Svensson. Stugan revs någon gång i slutet av 1950-talet.

På SJ - området i höjd med Solängen - Lasarettslinjen uppläts lotter för SJ - anställda att driva hönserier och hålla duvslag. Dom sista som hade höns här nere var ett gäng pojkar i 13-14-års åldern. Detta var i början av 1970-talet.
Området kallades för "Sparta", förmodligen uppkallat efter en fotbollsförening som fanns här i Ängelholm under tiden 1918 och fram till mitten av 1920-talet. Laget spelade under denna tid sina matcher mest på "Kotorget" d.v.s. nuvarande Nya torg. Här nere vid "Sparta"-området sparkade pojkar från Epadalen och Skörpinge fotboll på sin fritid.

"Skogen"

Bilden tagen 2009-07-29.
Bilden tagen 2008-04-21

Kronoskogen förbereddes, planterades och växte upp 1739 - 1924, under vilken tid byn Sjöhusen existerade som bas, plantskola och hem för planteringsvårdarna, som yrkesbenämningen löd. Denna plantering var absolut nödvändig för staden Ängelholms fortsatta existens. Samtidigt och ända till 1920 - talets första år fanns ingen skog på Vegeholms ljung. Vid hård västlig vind yrde sanden från Skäldervikens strand in över arrendegårdarnas jord.

Men under Wilhelm von Geijers ägotid på Vegeholm planterades all den skog, som vi idag kan se på godsets ägor och som nu blivit mogen för skörd. Avverkningen har påbörjats på vissa avsnitt. Man började plantera på 1910-talet längst ner mot Skäldervikens strand och när sedan i mitten på 1920-talet arrendegårdarnas verksamhet upphörde, fortsatte man längre upp på land. En ny era hade inletts på Vegeholms Ljung! Under 2007-2008 har skogen avverkats, i anslutning till gården Svenstorp. När man räknar årsringarna på några av de största tallstubbarna, kan man konstatera att träden vuxit i cirka 80 år. Detta styrker den ovan redovisade tidpunkten för planteringen av skogen i mitten av 1920-talet.

Ett legendariskt namn i detta sammanhang är Lindhardt Bank. Han kom, liksom många av hans gelikar vid denna tiden, från Danmark. Året var 1925, Bank var 32 år. Under hans ledning ökades omfattningen av planteringarna, årsomfånget var 30 - 40 tunnland. Lindhardt Bank och hans hustru Thora Jensen fick två barn, Jörgen och Tove. Han tjänade på Vegeholm till 1964, 70 år gammal.

"Arrendegårdar"

Ovan nämndes att Johan Sjökrona ägde Vegeholm från 1846. Han var då styresman för Höganäs stenkolsverk sedan ett år och innehade befattningen i 22 år. Under denna tid blåste han liv och ekonomi i verket, som vid hans tillträde förde en tynande tillvaro. Johan Sjökrona var en skicklig och framgångsrik industriledare. Däremot var hans intresse för Vegeholms jordbruk högst begränsat. Han sålde stora delar av arealen och resten delade han upp på 54 gårdar, som han arrenderade ut. Denna arrendeverksamhet började på 1850-talet. Kontrakten skrevs vanligen på 15 år. Arealen på dessa gårdar varierade mellan 1½ och 347 tunnland. De två största gårdarna, s k plattgårdar, var Oregården och Petersgård, senare omdöpt till Sandåkra.

Gårdarna var oftast byggda med tre längor i tegel med korsvirke, teglet kom antingen från Rögle (gult tegel) eller Kappeled (rött tegel) i Utvälinge vid Vegeå. Sjökronas efterföljare på Vegeholm, Gravenhorst Lövenstierne, fortsatte att arrendera ut marken. Arrendet 1918 var 9:- per tunnland. Jakt var inte tillåten för arrendatorn, utom jakt på kanin med iller och nät, vilket förekom i hög grad. Fiske förekom mycket sparsamt. På alla gårdarna fanns minst en häst, kor och övriga husdjur. För barnens skolgång svarade ägaren av Vegeholm. Man tillhörde Strövelstorps församling.

Det var först när man 1902 kom fram till den nye ägaren, ryttmästaren Wilhelm von Geijer, som det började blåsa nya vindar. Han icke blott restaurerade Borgen till dess ursprungliga utseende exteriört, han ville själv sköta sitt jordbruk. Det som initierade förändringen var, att 1920 låg på Riksdagens bord ett lagförslag som innebar, att arrendator som brukat en arrendegård i 15 år eller längre, skulle ges rätten att friköpa gården för taxeringsvärdet. von Geijer sade upp alla kontrakten, men lät i samtliga fall utom ett, arrendatorerna bo kvar tills de hade hittat ett nytt arrende. I de fall arrendatorn lämnade gården före kontraktstidens utgång utbetalade Vegeholm ett s k avträde, en summa som var beroende av återstående kontraktstid. I mitten av 1920-talet hade gårdarna tömts och de revs.

Låt oss börja redovisningen av gårdarna och några av deras innebyggare längst i norr och fortsätta söderut.


Här låg "Håkantorp"
Bilden tagen våren 2008

Här låg "Håkantorp"
Bilden tagen våren 2008

"Håkantorp"
Se boende på gården här.

HÅKANTORP, 1857 - 1936 (!), var uppkallat efter sin förste arrendator, Håkan Persson, född 1821 i Ausås. Han efterträddes av Johannes Olofsson, född 1870 på gården Månstorp. Han arrenderade Håkantorp i 13 år, 1897 - 1910, varefter familjen flyttade till gården Svenstorp, där de stannade i 12 år, till 1922. Olofsson var då 52 år och hans dittillsvarande liv hade förflutit inom en diameter om 750 meter! Han avlöstes 1910 av Nils Peter Bengtsson, som närmast kom från Sjöhusen, 500 meter mot väster. Han och hans familj stannade på Håkantorp i 26 år, varefter han flyttade in på Strövelstorps ålderdomshem på Bankgatan, där han dog ett år senare 1937, 79 år gammal. Han kallades för ” Snäcke Petter ” , eftersom han drygade ut inkomsten genom att samla snäckskal på stranden och sälja som hönsfoder.

 

"Månstorp" Latitud 56,132300 Longitud 012,495000
Se boende på gården här.

MÅNSTORP, 1858 - 1921, hade en areal om 25 tunnland. Gården låg på dagens gräsmatteodling, ett hundratal meter söder om Kulltorps dammar. Den förste arrendatorn, Måns Nilsson, gav gården dess namn. Det var här som Johannes Olofsson föddes, som nämndes ovan. Hans fader var Olof Nilsson föddes 1835 i Örkelljunga och var gift med Kjersti Jönsdotter, född 1844 i Välinge. De fick fyra barn på gården, av vilka två emigrerade till ” Amerika”. De stannade 38 (!) år på gården, 1865 - 1903, varefter man flyttade till Väsby.

Näste arrendator hette Emil Malm, född 1878 i Hjärnarp. Han flyttade in 1903, gifte sig med föregående arrendators dotter, Emma Olofsson, som vid denna tid återvänt från ” Amerika ”. De stannade 11 år på gården och avlöstes av en yngre bror till Emil Malm, med namnet Agnar. Denne blev gårdens siste arrendator. Emil Malm med familj flyttade 1914 in på gården Strandgård, varefter de 1922 flyttade till Välinge.

 

"Perstorp" Latitud 56,131800 Longitud 012,491800
Se boende på gården här.

PERSTORP, 1858 - 1920, med arealen 50 tunnland. Gården namngavs av dess arrendator Johannes Persson. Gården låg omedelbart söder om tvärvägen över dagens gräsmatteodling.

Nils Isaksson arrenderade gården i hela 26 år, 1861 - 1887, då han dog endast 55 år gammal. Han kom närmast från Château Margot. Han gifte sig med Johanna Ekelund, född 1836 i Sjöhusen.

Den siste arrendatorn på Perstorp var Gustaf Olsson, född 1875 i Välinge. Han gifte sig med Esther Karlsson, född 1880 på Karlstorp, 300 meter åt sydväst. Familjen lämnade Perstorp 1920, efter 15 års arrende, och flyttade till Höja.


Fotot tagen 1914 av familjen Oscar Möller på gården Karlstorp.
Från vänster: Alma, Allan, Asta; Ebba, Signe, Marta, Alvar (tvilling till Alma), Tage och Oskar Möller.

"Karlstorp" Latitud 56,131600 Longitud 012,491800
Se boende på gården här.

KARLSTORP, 1865 - 1929, är uppkallat efter sin förste arrendator, Carl Möller.

Christian Leonard Carlsson, född 1843 i Källna, hans hustru Petronella Påhlsdotter, född 1854 i Ausås och deras tre barn brukade gården 1878 - 1920, i 42 år! De flyttade därefter till Sjöhusen.

En annan arrendator på Karlstorp var Oskar Möller, född 1880 i Västra Sönnarslöv och hans hustru Alma Sofia Svensson från Höja. De bodde där, delvis parallellt med familjen Carlsson 1914 - 1929. De fick först fem barn efter varandra, sedan begåvades de med två tvillingpar, därefter med en son, Erik, och slutligen med trillingar! 13 barn! Efter trillingfödseln red ryttmästaren på Vegeholm ut till gården och lämnade erbjudandet från sig och hans hustru, riksgrevinnan Irma von Hallwyl, att ta hand om trillingarna och sörja för deras väl. Det mycket vänliga erbjudandet avböjdes av Oskar Möller med att ” har vi klarat de föregående tio barnen, skall vi nog klara dessa tre också ”.

Från denna barnkull kan också berättas om lilla Marta Möller, som kom till Vegeholms skola en vacker vårdag och anmälde till läraren att hon inte hunnit göra sin läxa, ” för i går kväll trumlade jag i galopp med Målla ”! Läraren godtog skälet, väl medveten om att alla var tvungna att hjälpa till med familjernas försörjning.


Här låg "Svenstorp"
Bilden tagen våren 2008

Här låg "Svenstorp"
Bilden tagen våren 2008

"Svenstorp" Latitud 56,26880 Longitud 012,819380
Se boende på gården här.

SVENSTORP, 1856 - 1922, 50 tunnland åker, vars rester ligger i skogen mellan järnvägen och stranden. Namnet är givet efter den förste arrendatorn, Anders Svensson, som brukade gården i 32 år.

Näste arrendator var Nils Persson, född 1862 i Strövelstorp, gift med hustrun Johanna Andersson, född 1861 i Välinge. Båda hade, var för sig, utvandrat till USA, träffades där, gifte sig med varandra i Boston, Massachusetts, 1884 och flyttade därifrån till Svenstorp i Strövelstorp 1887!

Att Johannes Olofsson bodde här i 12 år har redovisats ovan. Han blev den siste att bruka gården.


Här låg "Nygård"
Bilden tagen våren 2008

Här låg "Nygård"
Bilden tagen våren 2008

"Nygård" Latitud 56,26880 Longitud 012,819380
Se boende på gården här.

NYGÅRD,1873 - 1925, är också belägen mitt inne i dagens skog, mellan järnvägen och stranden. Den grävda, stensatta brunnen, snöbär och grundstenar visar tydligt gårdens läge. Namnet indikerar, att gården skapades något senare än de andra gårdarna.

Den förste brukaren hette Nils Andersson, född 1855 i Strövelstorp. Han stannade i 29 år, varefter han 1908 flyttade till Björnekulla socken (Åstorp).

Näste brukare av gården blev den siste: Arvid Hansson, född 1874 i Farhult, och hans hustru Amalia Gustafsson, född samma år i Hishult. Familjen stannade i 17 år och Amalia födde där Erik 1909, Greta Margit 1911 och Anders 1918. Ytterligare barn hade fötts tidigare.


Nygård med Arvid och Malin Hanssons familj.Fotot taget år 1914


Här låg "Pålstorp"
Bilden tagen våren 2008

Här låg "Pålstorp"
Bilden tagen våren 2008

"Pålstorp"Latitud 56,218180 Longitud 012,802790
Se boende på gården här.

PÅLSTORP, nära granne med Nygård, i sydostlig riktning, har också lämnat kvar tydliga spår i terrängen efter sin existens. Gården etablerades så sent som 1873, årsbarn med Nygård. Den namngavs av sin förste arrendator, Pål Andersson, född 1829 i Munka Ljungby. Han kom närmast från Strandgård, nere vid Vegeå. Den gården hade han brukat i sex år och han stannade i ytterligare sex år på Pålstorp.

Det är osäkert hur länge Pålstorp brukades som enskild gård. Sedan Pål Andersson flyttat därifrån 1879, samordnades arrendet med Strandgård. Familjer som eventuellt bott på Pålstorp därefter, redovisas i arkivalierna under Strandgård. Varför denna samordning kommit till stånd är okänt. Kanske har Pålstorp brunnit ner, helt eller delvis, eller har det visat sig att arealen var för liten för de båda gårdarna var för sig? Eftersom Pålsgård och Strandgård hade gemensam gräns gick det bra att slå samman arrendena till ett.


Här låg "Château Margot"
Bilden tagen hösten 2009

"Château Margot"
Se boende på gården här.

CHÂTEAU MARGOT, 1855 - 1922, i folkmun Sjatåmmagauren. De höga grundmurarna kan fortfarande beskådas mitt ute på gräsmatteodlingen.

Varför detta ståtliga namn? En förklaring kan vara följande:
Ägare till Vegeholm vid denna tid var ju Johan Sjökrona och hans hustru Lovisa Falkman. De fick 1927 en dotter, som de döpte till MARGARETA, som 1850 ingick äktenskap med underlöjtnanten vid Skånska dragonregementet, Carl von Platen. Bröllopet ägde rum på Vegeholms borg. Namnet Margareta på franska blir MARGOT. Man kan tänka sig, att föräldrarna i sin saknad efter sin enda dotter efter hennes utflyttning, döpte denna gård efter henne. Fadern, Johan Sjökrona, var svag för franska, det framgår i böckerna, där han ofta skriver sig ” JEAN ” . Denna förklaring är också tidsmässigt helt rimlig!

Arrendatorerna av denna gård stannade länge: 6 år,13 år, 10 år, 16 år stannade de fyra första. Den siste som brukade gården hette Emil Hansson, född 1877 i Välinge och hans hustru Anna Sofia Nilsson , född 1878 i Munka Ljungby. De hade sex barn när de kom till gården och där föddes 1917 dottern Stina Margit. De flyttade till Välinge 1922. Ingen bodde därefter på gården, men den användes för förvaring av jordbruksmaskiner, tills den brann ner i mitten av 1950 - talet.


Här låg "Ängshus"
Bilden tagen våren 2008

Bilden tagen våren 2008

Här låg "Ängshus"
Bilden tagen våren 2008

Här låg "Ängshus"
Bilden tagen våren 2008

"Ängshus"Latitud 56,222130 Longitud 012,800550
Se boende på gården här.

ÄNGSHUS, 1881 - 1925, 1½ tunnland, är beläget vid vägen som löper från bron över järnvägen, strax norr om Vegeå, och ut till Skälderviken, i nordvästlig riktning. I en svag vänsterkurva kan man återfinna resterna på södra sidan om vägen, där det växer syrener, rosor och fruktträd. Den förste arrendatorn var Johan Andersson, född 1833 i Berga socken i Kronobergs län. Han var gift med Kristina Nilsdotter från Östra Ljungby och de hade två barn, Augusta och Janne. Familjen kom närmast från gården Klämman (den låg öster om Kullavägen) och Kustens Strandhus, båda under Vegeholm.

Johan var krympling, varför man kan anta att Kristina fick arbeta för två, för att få ihop till arrendet och bärgningen. Dottern Augusta födde en son, Sigfrid, som fick sin uppfostran av morföräldrarna. Johan överlevde sin Kristina och han lämnade Ängshus efter 21 år, år 1902. Han dog på Strövelstorps ålderdomshem 1905.

Näste arrendator stannade på gården i 22 år! Han hette Johan Andersson med sin hustru Helena Persson. De hade bl a en dotter, Ida Fritzine, som tjänade som piga på Château Margot under några år.

Den siste brukaren var Albin Karlsson med hustru Paupina Teresia Lindau, som stammade från gården Svenstorp, några hundra meter i nordostlig riktning. När deras arrende gick ut i augusti 1925, fick de flytta ut med sina två barn Nils, född 1913 och Margit, född 1914.

Äldre ängelholmare minns ännu i dag, hur man vid Ängshus kunde köpa saft och bullar när man skulle till eller från badstranden i 1900-talets första decennier.


Här låg "Strandgård"
Bilden tagen våren 2008

Här låg "Strandgård"
Bilden tagen våren 2008

"Strandgård"Latitud 56,224590 Longitud 012,798170
Se boende på gården här.

STRANDGÅRD existerade 1873 - 1922 och låg i terrängen väster om bron över järnvägen och Vegeå. Arrendatorn Olof Nilsson, född 1855 i Strövelstorp, lämnade gården 1895 efter sex års arrende och fick ett nytt arrende på Perstorp, några hundra meter mot nordost. Samtidigt flyttade arrendatorn på Perstorp sedan fyra år, Bengt Andersson, till Strandgård. Dessa båda bytte gård, helt enkelt. Denne Bengt hade en dotter, Frida Alfhilda, som 1899, då hon var 22 år gammal, gifte sig med arrendatorn på Château Margot, Carl Joel Nilsson, född 1874 i Barkåkra.

Nära platsen för gården finns resterna av en sommarlada, förr utrustad med el ström och mjölkningsmaskiner. Bakgrunden härtill är, att på denna strandremsa av Vegeå gick åtskilliga hundra nötkreatur på sommarbete och då var det praktiskt att utföra mjölkningen på platsen där djuren fanns.


Här låg "Kustens Standhus"
Bilden tagen hösten 2009

Här låg "Kustens Standhus"
Bilden tagen hösten 2009

"Kustens Strandhus"Latitud 56,12.927 Longitud 012,47.615
Se boende på gården här.

KUSTENS STRANDHUS var granne med Strandgård och låg på Vegeås norra strand. Ett antal byggnader hörde till gården. Gården benämns ibland enbart som STRANDHUS. Gården fanns till 1860 - 1910. Sannolikt hörde till gården den så kallade SKVALTAN, en skvaltkvarn för malning av spannmål och som drevs av åns ström.

Den siste arrendatorn hette Magnus Hansson, född 1851 i Farhult och hans hustru Oliva Johansson, född 1854 i Välinge. De hade fem döttrar: Josefina, Amanda, Esther, Signe och lilla Ida, som var den enda i syskonskaran som föddes på gården 1891. Familjen flyttade in 1884 och stannade i 26 år. År 1910 flyttade de till Kattarp.

 

"Sandhus"
Se boende på gården här.

Längs samma väg ner till Skälderviken som Ängshus, låg en gård cirka 200 meter från stranden. Det var ingen arrendegård, det var ett soldattorp och måste således ha uppförts av Vegeholm. Gården hette SANDHUS och den existerade redan från 1844, men bara i 30 år, till 1874. Där bodde soldat Anders Zether, tidigare Jönsson, född 1813 i Tåstarp, död 1883 på Vegeholms hospital. Han var gift med Botilla Hansdotter från Västra Broby och de fick under sina 30 år på Sandhus fem döttrar och en son, Olof.

Anders Zether började sin militära bana som 11 - åring, då han 1825 blev trumslagarpojke på Norra skånska infanteriregementet (I 24), sedermera I 6 och P 6 i Kristianstad, numera nedlagt. När han varit trumslagarpojke några år fick han utbildning till indelt soldat, nummer 24 i Luggude kompani, på sitt regemente. Han var kvar i tjänsten till 1869, då han ” begärde och erhöll avsked för sjuklighet och ålderdom med anmälan till underhåll (= pension) genast, tjent väl ”. Familjen bodde kvar på gården ytterligare fem år.

Gårdens grundstenar ligger väl synliga vid vägens norra sida.


ÖVRIGT

Nere vid Sibirien, söder om vallen som markerar Vegeholms gräns, finns rester av en gård. Vid vallen kan man spåra resterna av en jordkällare. Gården hörde således till Vegeholm och på 1920 - talet arrenderades den av greve Clarence von Rosen, som varit studie - och regementskamrat med Vilhelm von Geijer, Vegeholms ägare. von Rosen bedrev sommartid kvalificerad ridutbildning på stranden och i strandskogen och i denna gården logerades eleverna och hästarna.

På detta område hade F 10 och Frivilliga Befälsutbildningen (FBU) en skjutbana för pistol och kulsprutepistol. Skjutriktningen var mot öster, mot Sjödammarna, och det finns berättelser om folk som oförhappandes kommit i skottlinjen. Ingen olycka har dock förekommit. På området fanns också en bod för förvaring av målmateriel mm.

Några hundra meter från stranden längs Sibirienvägen, i höjd med dagens pistolskyttebana, fanns på vallen söder om vägen ett luftbevakningstorn. Det fanns många sådana i landskapet. De var bemannade av luftbevakningslottor och dessa hade uppgiften att till centraler via direktkopplad telefon inrapportera fientliga flygplan, antal, höjd, kurs mm. Detta underlag kunde sedan ligga till grund för beslut om utlösande av flyglarm i tätorter. Luftbevakningstornet var högt, högre än omgivande träd naturligtvis, och till plattformen på dess topp ledde en lodrät stege. Tornet togs ner i mitten av 1950 - talet.

Ungefär 600 meter sydväst om Sibirien, i strandskogens västra del, finns en minnessten. Den minner om ett scoutläger som funnits här. En metallplatta på stenen anger: ” Här höll 700 estniska scouter i Sverige sitt III storläger 18. - 27. 7. 1956 ” . Det var således ester boende i Sverige det handlade om, flyktingströmmen från Baltikum under andra världskriget genererade många scouter, eftersom scoutrörelsen i Estland var stark under mellankrigstiden.

Ytterligare några hundra meter sydvästut, mot Vegeå, kan man se ett rör, som släpper ut dräneringsvatten från skogen längre in mot land. Det är det s k Ålaröret, som avvattnar ett mindre vattendrag uppe i skogen och dräneringssystemet i strandskogen. Det kan inte uteslutas att läget anger den gamla gränsen mellan Kärra och Sandåkra byar i detta avsnitt.

Ytterligare söderut, på nabben norr om Vegeåns utlopp, finns i strandbrinken en byggd stenkåse. Avsikten med den kan ha varit, att hindra tång och / eller sand från Skälderviken att fylla upp Vegeåns utlopp och därigenom orsaka översvämningar längre upp i åns lopp.

Några tankar kring detta

Denna uppsats spänner över cirka 160 år. Det är inte mycket som ser ut i dag som det gjorde för 160 år sedan. Skogen fanns inte, ingen järnväg, i stället fanns flera arrendegårdar med tillhörande jordbruksmark ända ner till stranden av Skälderviken. Egentligen är det bara odlingen i den öppna terrängen väster om Kullavägen, som ser likadan ut i dag som för 160 år sedan.

Förändringarna började ju med att arrendegårdarna skapades. Sedan skulle järnvägen dras mitt genom det behandlade området, på 1880 - talets början. Det är svårt för oss nutida människor att göra oss en föreställning om vad det innebar för arrendatorerna och deras familjer, när de fick reda på att åkrarna skulle delas av en järnväg, något de flesta aldrig hade sett. Hur reagerade de? Reagerade de överhuvudtaget? Som arrendatorer kunde de egentligen inte göra så mycket mer än att flytta. Herren på Vegeholm, Robert Gravenhorst Lövenstierne, var en stillsam, vänlig och inte särskilt handlingskraftig person, som inte gick upp på barrikaderna för att slåss för sina arrendatorer. Egentligen skulle han inte ha haft så mycket för ett sådant agerande heller, eftersom järnvägsbyggarna hade expropriationslagen på sin sida. Man fick vara flexibel och göra det bästa möjliga av den uppkomna situationen. För sitt inre öga kan man se hur arrendatorerna och deras familjer med åtskilliga barn samlades längs banan, för att se invigningståget komma söderifrån, frustande, rykande och med flitigt bruk av lokets vissla! Detta var något helt nytt!

Kan man tänka sig, att järnvägen drogs fram i skiljet mellan gårdarna på dagens gräsmatteodling och gårdarna väster om järnvägen, i dagens skog?

När man studerar arkivalierna om familjerna ute på gårdarna på Vegeholms Ljung, kan man inte undgå att förvånas över, att de flesta familjerna stannade så länge på gårdarna. Jorden var mager och innan skogen var på plats, rök sanden över åkrarna vid kraftig, västlig vind. Ryttmästaren på Vegeholm brukade säga ” för att denna jorden skall ge en hygglig avkastning krävs regn varje dag och gödning en gång i veckan ”! Men trots detta var arrendetider på en eller flera gårdar om 30 - 40 år inte alls ovanliga. Uppenbarligen trivdes familjerna med gårdarna och med familjen på Borgen.

Slående är också att rekryteringen av arrendatorer är tämligen genomgående påfallande lokal. Det är i undantagsfall någon långväga arrendator dyker upp. Man kan också konstatera att åtskilliga giftermål mellan ungdomar från olika gårdar blivit till på Ljungen, liksom att flera flickor och pojkar tog tjänst på någon av gårdarna. Det är sannolikt rimligt att påstå, att någon egentlig nöd förekom inte, men heller inget överflöd.

Standarden i mangårdsbyggnaderna torde ha varit låg, men man var inte van vid annat. Inget rinnande vatten, inget varmvatten, ingen elström, ingen centralvärme….. , ja listan kan göras lång, på det som vi i dag betraktar som självklarheter i vår boendemiljö.

Och ändå är det inte mer än några få generationer sedan järnvägen drogs fram på Vegeholms Ljung, senare försvann gårdarna och skogen skapades!