Tillbaka till Historiemenyn

Uppdaterad 2012-02-28

Denna sida påbörjades hösten 2010 och är
under ständig uppdatering

Bilder och kartor kommer att publiceras under 2012

Du är hjärtligt välkommen med synpunkter och rättelser!
Skicka oss en e-post - klicka här

Text: Bengt Ekstöm, Rune Johansson
Kartor:
Bilder:
Webbredaktör: L. Frasse Franzén

 


 

INLEDNING TILL HISTORIA OM
KYRKSTGEN

Karta

När allt folket, som arbetade på Vegeholms säteri, varje söndag skulle gå till sin sockenkyrka i Strövelstorp gick man närmsta vägen. Man gick inte vägen om Erikslund och Norra Varalöv, man genade söderut in på Kyrkstigen vid Jägarehuset. Stigen gick på säteriets mark och var dimensionerad för gångtrafik, även om det till nöds gick att köra med häst och vagn. Den gick i sydostlig riktning öster om Vegeå med rak kurs på Kärra by, svängde mot söder och anslöt till Strövelstorps långa bygata nordost om Torlarps gård. Därefter hade kyrkbesökarna bara att följa bygatan ner till Bankvägen, förbi ålderdomshemmet, skolan och Donationshuset och fram till kyrkan, sammanlagt en promenad på fem kilometer, jämfört med sju kilometer om man följt landsvägen, där herrskapsfolket åkte i landå eller släde efter hästar.

Av tillgängliga kartor att döma har det egentligen funnits två parallella kyrkstigar, av vilka den andra också utgick från vägen Vegeholm - Erikslund, men börjar i stället omedelbart öster om Låsahus. Den följde Kyrkstig nummer ett på 100 meters avstånd, några tvärförbindelser förbinder dem och de smälter samman till en stig efter en dryg kilometer. Denna andra kyrkstig är numera nästan försvunnen, den kan endast anas i skogsbrynen. Den kan ha använts av alla de, som kom från arrendegårdarna på Vegeholms ljung och från Sandåkra by. Alla dessa familjer kom vandrande över fälten på stigen, som mynnar ut vid Låsahus.

I dag kan man följa stig nummer ett från väg 112, vägen mellan Erikslund och Höganäs, ungefär en kilometer, tills planterad barrskog försvårar vidare framfart. Om man följer stigen på hemvägen från kyrkan i stället, kommer man två kilometer, där odlad mark sätter stopp. Större delen av denna sydliga del är i dag bilväg i Strövelstorps västra utkant. Mellan dessa båda framkomliga delar av stigen finns ett parti om ungefär en kilometer, som används för jord - och skogsbruk.

När man i vår tid går, cyklar eller rastar på denna stig, är det lätt att för sin inre syn se något av det som utspelat sig där. Hur allt folket på söndagsmorgonen eller i vintermörkret före julottan gick familjevis och arrendegårdsvis mot kyrkan. Mot bakgrund av hur många som var anställda på säteriet och arrendegårdarna samt familjernas storlek, måste det rört sig om åtskilliga hundratal, som trampade denna stig två gånger varje söndag!

När började man gå på Kyrkstigen? Härom kan många ha synpunkter. Dock torde det vara rimligt att påstå, att så länge Vegeholms säteri funnits, har stigen existerat. Den kan således ha skapats någon gång på 1530 - eller 1540 - talet. På en karta från 1687 (Naering og Schiöning) finns stigen inritad i hela sin sträckning.

Längs Kyrkstigens norra del fanns några gårdar. Det var arrendegårdar och soldattorp under Vegeholm. Med en rimlig sannolikhet var gårdarna från norr Låsahus, Ljungsborg (som senare bytte namn till Graneborg), Lilla Ljunghus, Stora Ljunghus ( dessa båda Ljunghus lades senare samman till Ljunghus), Skummershus och Lilla Skummershus.

Genom studium av Strövelstorps kyrkböcker kan man få en god uppfattning om när dessa gårdar existerat, varit bebodda, vilka människor som bott där och i viss mån även få en liten inblick i hur dessa människor såg på tingen.

  "Låsahus"
En av gårdarna, Låsahus, fanns 1647 och har troligen varit grindstuga vid östra infarten till Vegeholm. Om den är äldre än så har inte gått att fastställa, men mot bakgrund av säteriets ålder kan det inte uteslutas.

"Klinkan"

Vid Vegeholms västra infart fanns förr en stuga med namnet Klinkan, som torde ha haft samma funktion vid den infarten. Förr var Låsahus fyrlängad och rödmålad, gården brann omkring 1925 - 1930 och återuppbyggdes i den märkliga stil, vi ser i dag.




 

 

 

.

En av gårdarna, Låsahus, fanns 1647 och har troligen varit grindstuga vid östra infarten till Vegeholm. Om den är äldre än så har inte gått att fastställa, men mot bakgrund av säteriets ålder kan det inte uteslutas. Vid Vegeholms västra infart fanns förr en stuga med namnet Klinkan, som torde ha haft samma funktion vid den infarten. Förr var Låsahus fyrlängad och rödmålad, gården brann omkring 1925 - 1930 och återuppbyggdes i den märkliga stil, vi ser i dag. Snett mittemot ligger dagens Graneborg. Gården bestod av ett antal byggnader, en äldre och en nyare grönmålad mangårdsbyggnad, hundgård för säteriets hundar, vedbod, stall, loge och ladugård. Arealen var 3 - 4 tunnland och det fanns en ko och en häst. Gården syns första gången i kyrkböckerna 1824 som Ljungsborg.

Så kom nästa gård längs stigen: Ljunghus, som blev ett triangeldrama genom flera sekler. Vid denna gården gick de två kyrkstigarna ihop till en stig mot Kärra, Torlarp och Strövelstorps kyrkby.

Det började, åtminstone i kyrkböckerna, med Lynghus 1650. Kanske hade även denna gård ännu äldre anor? I Strövelstorps födelse - och dopbok från detta år står i alla fall, att vid ett barndop i Kiarra (Kärra) deltog Sven i Lynghus som fadder till det döpta barnet. År 1672 bodde i gården smedgesällen Esbern og hans kone Margrete. Så småningom blev namnet Lilla Ljunghus. Namnet dyker upp 1818, då gården beboddes av Hendrik Bengtsson, född 1790 i Lilla Ljunghus, gift med Hanna Larsdotter, även hon född 1790, men i Norra Varalöv. Hendrik Bengtssons fader hette Bengt Hendriksson och hade arrendet före sonen, från 1790. Så helt plötsligt, 1867, försvann benämningen ” Lilla ”. Men inte dess folk - samma människor bodde kvar och de brukade i stället Ljunghus.

Namnet Stora Ljunghus syns första gången 1718, då paret Nils Jönsson och hans hustru Pernille hade fått sonen Svän. En god illustration till att folk vid denna tid och tidigare hade en tämligen begränsad värld att röra sig i under sin livstid är följande: Stora Ljunghus brukades 1790 av Pål Persson och hans hustru Anna Persdotter. En av deras döttrar, Troen, gifte sig med Bengt Sånesson, båda födda 1790, och han i Vram, vilket torde syfta på Norra Vram.

Dessa två övertog arrendet efter fadern/svärfadern Pål. De fick bland andra en dotter Kjersti 1815, som i sin tur gifte sig med Per Johansson. Dessa två övertog i sin tur arrendet av gården efter hennes far Bengt. Per och Kjersti brukade gården till 1867, då både benämningen Stora Ljunghus och brukarna försvinner ur kyrkboken. En intervju med Margit Johansson i Ängelholm, uppvuxen på Ljunghus, ger vid handen att en gård kallad Bockahus hade brunnit och därefter slagits samman med Ljunghus. Bockahus hade legat mellan Lilla Ljunghus och Skummershus. Kan Stora Ljunghus i folkmun ha burit namnet Bockahus? Det förefaller onekligen så, även kartorna bestyrker denna åsikt. Vare därmed hur som helst, Lilla Ljungslätt fick leva vidare som gård, men benämningen ändrades 1867 till Ljunghus. Precis som 1650, fast då på danska - Lynghus.

Vid sekelskiftet 1900 brukades Ljunghus av Per Nygren, gift med Thilda Bengtsson. De lämnade 1906 den trelängade gården med det stora vårdträdet, en kastanj, på gårdsplanen. Den 14. mars samma år flyttade gårdens siste arrendator in. Han hette Edvard Fagerström, född 1865 i Tåssjö, gift med Maria Ekman, född 1871 i den fagra kullabygdens Farhult. Bland deras barn fanns den ovan nämnda Margit. Arealen var 27 tunnland och det årliga arrendet 300 kronor.

Den sydligaste arrendegården vid Kyrkstigen var Skummershus. Vad ligger bakom detta namn? I Strövelstorps dop - och födelsebok antecknades 1647, att 1. advent ” bar Johanna Johannes Troedsson i Skummershus barnet, Johanna Madsdatter i Skummershus….. testes ” (fadder). På en karta över Skåne ( Scania vulgo Schonen) från 1644 (tryckt i Amsterdam 1646, förvaras i Uppsala) är benämningen tydlig och klar Skommershus. Även om gården är äldre än 1644, är benämningen från det året en klar indikation på att den under hela sin existens hetat så, med någon smärre variation som Skummershus och Skommershus. I viss litteratur finns åsikten att benämningen kan härledas till en skomakare. Detta påstående torde vara en missuppfattning och en sammanblandning med en annan gård eller hus, som verkligen hette Skomakarhus och som låg i Norra Varalöv. En trolig förklaring till namnet är, att i danska språket finns ordet ” skummer ”, som i skånsk dialekt motsvaras av mörker / skumning. Dessa ord betyder mörker / skymning och kan ange gårdens färg, som gav ett mörkt och dunkelt intryck, byggd i mörkrött tegel med korsvirke.

För en sentida upptäcktsresande, som vill besöka platsen för gården, är det bäst att lämna väg 112 mitt för avtaget till Sandåkra gård och gå till fots i sydsydvästlig riktning öster om vilthägnet, passera detta där det viker av i 90 grader österut samt därefter gå i nordvästlig riktning några 100 meter med kurs på kullens enda fullvuxna träd, en hagtorn. Där har Skummershus legat.

Det är slående att i denna gård har det bott folk, som inte blott brukat jorden för sin utkomst. Flera har dessutom försörjt sig med ett hantverk. Ty gårdens areal var endast omkring fem tunnland och jorden var av lägre kvalitet än längre upp från vattendragen. Det fanns inte bete och foder för mer än en häst och en ko. Därför blev det så, att kombinationen jordbruk och hantverk var nödvändig för överlevnad.

Under 1700 - talet var arrendena mycket långa. Endast fyra familjer bodde i succession på gården det seklet. Flickan Bengta Paulsdotter föddes på Skommershus den 20. augusti 1764. Hennes föräldrar var änklingen Påhl Jönsson, född på Skommershus och omgift med Gunnel Jönsdotter. Dottern Bengta gifte sig så småningom med Johan Paulsson, som kom från Sandåkra by, som vid denna tid bestod av ett flertal gårdar. Bengta och Johan övertog arrendet av Skommershus, när hennes far Påhl inte orkade längre, omkring 1795. De stannade kvar till 1817, i cirka 22 år. Då hade Bengta blivit 53 år, hennes man Johan 55 år. Fadern Påhl Jönsson föddes enligt ovan på gården. Hans föräldrar i sin tur var Jöns Olsson med hustru, vilka drev gården i 46 år, mellan 1744 och 1790. Detta innebär, att dessa tre generationer, Jöns - Påhl - Bengta, arrenderade gården i sammanlagt 73 år.

Runt sekelskiftet 1900 fanns två korta arrenden. Först 1898 - 1900 Johannes Strid, son till en indelt soldat och född 1863 i Norra Varalöv. Han hade varit över i Amerika, men återvänt till fädernejorden. Han hade sin äldre syster Anna som piga i huset.

Mellan 1903 - 1908 innehades arrendet av Nils Nygren, även han soldatson, från Kärra no 2, född 1859. Han var bror till Per Nygren på Ljunghus vid samma tid.

Sedan kommer gården siste arrendator, Nils Hedlund, född 1857 i Ausås, gift med Alma Thorstensson, född 1866 i Höganäs. De fick 8 barn, varav 7 nådde vuxen ålder. De kom närmast från Södra Varalöv no 6, inte långt bort. Nils Hedlund var murare, ett hantverk som han drev vid sidan om jordbruket. En av deras döttrar, Olga, gifte sig i Strövelstorps kyrka midsommarafton (den 23. juni) 1911 med förre volontären vid Skånska husarregementet, Sigfrid Andersson Loft, som under vissa perioder var murarhantlangare åt sin svärfar, andra tider gjorde han tjänst på godset Vegeholm.

Nedanför denna gård låg Lilla Skummershus. Den gården torde inte ha haft eget arrende, ej heller angivits med namnet på någon karta, endast förekommit som muntlig tradition. Kan det ha varit ett mindre bostadshus hörande till Skummershus? Eller bostad för de anställda eller smedja? Byggnaden låg i backen strax nedanför Skummershus, på motsatta, östra, sidan av Kyrkstigen.

När arrendena av Ljunghus och Skummershus upphörde 1921 respektive 1923, lämnades gårdarna och revs. Anledningen härtill var följande: På riksdagens bord låg 1920 en proposition, som innebar att en arrendator efter 15 års arrende av en gård, skulle ges rätten att köpa gården för dess taxeringsvärde. Vegeholms säteri hade då ett stort antal arrendegårdar (54 stycken), huvuddelen av jorden var således utanför markägarens kontroll. Härtill kom att ägarna, ryttmästare Wilhelm von Geijer och hans hustru, riksgrevinnan Irma von Hallwyl, insåg att sandflykten från Skäldervikens strand måste stoppas genom nyplantering av skog, inledningsvis strandnära, senare längre in mot land. Annars skulle inget jordbruk värt namnet kunna drivas. För att förhindra att tvingas sälja huvuddelen av säteriets areal genom ovan nämnda proposition och för att ha handlingsfrihet med jorden, krävdes att arrendena upphörde. Därför sades dessa upp. Familjerna tilläts dock välvilligt bo kvar tills nya arrenden på annat håll eller annan utkomstmöjlighet hunnit ordnas. De som hade mer tid kvar enligt kontraktet erhöll ersättning, så kallat avträde, för att de avträdde i förtid. Avträdet kunde variera, beroende på hur lång tid som var kvar enligt arrendekontraktet. Till saken hör, att lagförslaget inte accepterades av riksdagen. Men nästan alla gårdarna lämnades under 1920 - talets första år, de revs och den stora omdaningen av Vegeholms jord - och skogsbruk hade inletts. Dock behölls Låsahus och Graneborg, som finns kvar i dag, friköpta, som en relikt från den långa tidsperiod, då Kyrkstigen hade en viktig funktion för allt folket på Vegeholm och dess arrendegårdar.

Skrivet av Bengt Ekström, framforskat av denne och Rune Johansson, båda Södra Utmarken.